patriciadelcarmen

Tankarna snurrar och jag undrar vad jag ska göra.
Klart jag borde berätta alltihop men jag vill ju inte lägga näsan i blöt.

Nånstans inom mig så tycker jag ju att det är en självklarhet "vad jag ska göra" men är det   verkligen min sak att berätta?
Kanske nånstans så tycker jag att hon ska få höra det ifrån honom men skulle jag vilja veta det om det handlade om mig? Ja helt klart! Men om jag berättar det här så kommer hela hennes värld att rasa samman och har jag verkligen det hjärta och göra så?
Valet lr kvalen, hoppas jag bara gör det rätta beslut.

Jag har funderat och spekulerat om jag egentligen är så nöjd med mitt liv...
På nåt sätt så har jag tappat hoppet och hamnat i en ond cirkel...
Jag ligger vaken på nätterna och jag försöker att se vad jag har åstadkommit med mitt liv och ärligt talat så kan jag säga INGENTING...

Jag  har valt att leva i förnekelse men det kanske e dags att finna sig i det och sluta gömma sig under mitt tomma inte.
Det är en vacker lögn och ett vacker förnekelse som jag har levt i.
Alla tittar på mig och jag springer i cirklar... ett desperat försök på rop på hjälp...
men ingenting händer.
 
Jag tycker inte synd om mig, tro inte det utan jag har bara valt att leva i en lögn enbart för att om jag ska plocka upp alla bitar så kommer jag att dö känns det som.
Orken i mig har sakta men säkert tinat bort...
bara själva illusionen OM hur jag vill ha mitt liv finns kvar men det är samtidigt väldigt svårt att veta vart jag ska börja.

En gång i tiden hade jag ett liv, men det var så längesen, nästan så längesen så att jag inte kan minnas hur jag mådde då. Det var för ca 7år sen.
För 7år sen raserade mitt liv , jag och min dotters pappa seperarade och det var en svår seperation och den dagen jag lämnade honom så lät jag han påverka mitt liv så starkt så att jag gav upp.
Jag fann ingen tröst längre och jag fann ingen ork att ens börja leva igen.
Jag hamnade i en djup deppression och jag grävde allt under mattan.
 
Ibland kan jag förakta mig själv för att jag lät allt gå så långt,
jag kan ångra många beslut i mitt liv men jag kan inte göra nånting åt det så jag virvade in dom i en så vacker lögn och sårade många på kuppen.

Men jag har sakta förstått att jag måste ta itu med allt nu,  jag måste börja se sanningen och sluta förneka för mig för ingen mår bra av det i längden och så går det inte längre att förakta sig själv, för föraktet har ju nått sitt slut...
 det går inte längre att ljuga för mig själv.
Det går inte längre....

 tr



Jag tror och jag försöker att förstå...
jag håller andan och jag andas ut...
Jag ser dig men jag når dig inte...
jag försöker förstå och jag vet att hamnar man i en sån här situation så blir man egoist...
Man kan inte försöka resonera med sig själv utan drogsuget tar över men jag ber dig att ta din tid att tänka dig för innan du hamnar där igen...
allt vi har kämpat för ska väl inte få förstöras för droger?
jag vet att du kämpar och jag vet att varje dag för dig är en kamp och det är jag stolt över...
Och tro inte att du kämpar ensam... jag finns där för dig... även fast jag kanske inte visar det helatiden...
DU och Felicia och resten av barnen har fångat mitt hjärta och utan er kan jag inte andas...
Men man kan nå en punkt där allting bara blir skit och allt blir helvetes kval men lek inte martyr för det är inte bara jobbigt för dig utan för hela familjen....
Innan jag träffade dig så hade jag ingen mening i mitt liv, klart jag hade ju min älskade dotter men jag var inte hel...
Du har gjort mig hel men jag är lite osäker om jag har gjort dig hel.
Våran mening är ju att kunna tampas med problemen tillsammans, inte att fajtas med varandra.
Vi ska kunna disskutera även fast vi inte är överens alltid men så e det väl alltid.
Jag kämpar inte emot dig och det handlar inte om att jag inte älskar dig för den du är, det handlar om vårat liv och vår familj. 

Jag kan bara be om att du en dag ska förstå det.
men jag har gett  upp o försöka förklara det för dig
för du har ändå fått för dig att  jag arbetar emot dig och så länge du vill tro det så får du göra det, jag ger dig tid att försöka få klarhet i det hela
och få dig att förstå att jag älskar dig även om du anser att mitt handlande är egoistiskt. En dag kommer du att förstå meningen med mitt allt.

Hoppas jag........

När orken tar slut, vart ska man vända sig då?
När tan.karna blir för starka, vem ska man prata med då?


Varför försöker jag helatiden vara den du vill att jag ska vara när du ändå stöter bort mig när du mår dåligt....
Klart jag förstår om du bara vill sova bort dagen men vi har ju ett barn här som måste få all vår uppmärksamhet.
Det är inte så kul när en av dom vuxna sover bort hela dagen.
Att sova tar inte bort dina problem utan det orsakar bara mer problem för mig och oss...

Det blir jag som tar o städar och det e jag som måste fixa allt och vet du, du e vuxen,, du måste oxo hjälpa till här hemma.
Och framför allt så kan du inte ta det för givet att det är jag som ska plocka upp allt när du bara stänger ut mig.
Klart jag förstår att du har abstinens och klart jag förstår om du bara vill klättra på väggarna och skrika.
Att du ibland funderar starkt på att återgå till det liv du har levt före du träffade mig men alltså du valde ju att leva med mig och vi båda vet ju vad som gäller nu när jag har barn.

Ingenting är lätt i livet och alla har vi motgångar , rädslan i mig tvekar ibland och jag har mina funderingar om du kommer att klara av det här. Men börjar jag att tvivla, ja då e det kört så jag har fortfarande hopppet i mig.

Du säger att du alltid måste ändra på dig när du är tillsammans med nån , att ingen kan ta dig för den du är men om vi ska vara ärliga om jag lät dig göra vad du ville så skulle vi ju inte kunna ha en relation och du skulle ínte vara kapabel att ta hand om dina och mitt barn eller för den delen ta hand om mig.... men du har ju ett val , det är inte jag som förbjuder dig utan , du har ditt val.

Jag trodde på oss så ge mig ingen anledning att inte tro på oss längre för jag håller på att tappa orken just nu....

Tar en stund tystnad och samlar mina tankar...
Har just läst om http://www.feliciasliv.se/index.html och det ger mig tårar.
Jag stödjer detta helt och hållet så jag hoppas att du oxo kan göra det.  


Jag varken känner eller vet vem du är men på nåt sätt så får din hemsida mig att känna sorg.
Att det ska kunna gå till så här är ju förhelvetes hemskt!
Mina tankar och mina böner går till dig , din familj, din pojkvän och dina vänner m,m.
Jag hoppas att du iallafall har fått frid och att du är fri.
Och jag vet en sak, att förr eller senare så kommer din familj och polisen, framför allt din familj att finna den skyldige!
Och må han / hon brinna åt helvete för sånt här ska inte få hända!

Du är en vacker ängel nu och jag skänker mitt ängla glitter till dig Felicia.

Patricia

Mitt liv är en falsk illusion...
lycka , vem fan förtjänar den egentligen? inte e lyckan till för mig,  Fånga lyckan! Så säger en jävla massa människor men alltså tro mig, jag klagar inte utan jag säger bara det faktum att alla kan vi inte vara lyckliga.

Jag trodde att jag var lycklig för ett tag sen, jag förlovade mig och planerade bröllop , blev bonusmamma och ah allt var väl frid o fröjd i början men nu börjar jag sakta men säkert o förstå varför jag skulle ha undvikit denna situation... men jag var korkad nog så jag försökte inbilla mig att den här gången skulle det bli bra men ack så jävla fel jag hade.

Jag försöker att intala mig att det här kommer att lösa sig men jag vet innerst inne att det inte kommer att gå i längden...
Så vad är problemet undrar ni..... ja lång historia... men iaf i slutändan så ger relationen mig bara rädsla , oro och sorg...
gråter när jag duschar och resten av dagen så ignorerar jag problemen.
Jag älskar honom så att det gör ont men det är väl inte meningen att vi dra ner varandra i skiten+ Det är väl meningen att vi ska lyfta upp varandra? Snart finns det inte du och jag längre för jag börjar sakta men säkert inse att vi vill helt olika saker med livet....


helt andra saker.....

jag måste slå mig fri men jag är rädd för att jag ska sakna dig för jag älskar ju dig mer än livet.

Jahapp då har jag skaffat mig en ny blogg....
Funderar på vad jag ska skriva.... kanske om min borderline?
Kanske om min man lr min dotter lr så skriver jag dikter... får se hur mycket energi jag vill lägga ner.... men ska börja dock nu. D får bli lite av mina egna dikter... så e du en dikt nörd... då har du kommit rätt ;)

Sen vill jag bara informera om att jag e en ganska så ordentlig bitterfitta.
så bli inte chockad.... lr ... föressten ser d ut som att jag bryr mig? ;)