patriciadelcarmen

Jag vet att jag gör dig osäker och jag vet att jag inte ger dig bästa intrycket men du måste förstå att du skrämmer mig.... jag vill inte ha känslor för dig, varken för dig lr någon annan för känslor tar död på mig.

Jag är så rädd för att känna, jag är så rädd för att tappa fotfästet än en gång och bli sårad o bränd som alltid förr.... det handlar inte om dig egentligen utan det handlar mer om mig hur jag är som person.... så jag gör istället så här och jag vet att jag kanske tappar dig i framtiden men jag kan inte ge dig det du behöver, om det behöves kärlek... däremot kan jag vara din allra närmaste vän :)

lilla p

Tiden har gått men det känns som  att min kärlek består.
Men det var ett tag sen jag sist tänkte på dig men jag kan erkänna att jag tänker på dig ofta.
Jag vet inte varför och jag förstår inte varför för du svek mig...
Kanske är det mina drömmar som spökar, eller så kanske du var min stora kärlek?
Nu vet jag dock att den som jag älskade så mycket aldrig fanns på riktigt.
Så då undrar vad det är jag saknar....

Kanske var det vårt avslut som vart så fel... kanske var det min dröm om oss som inte riktigt slutade som jag ville.

Jag förstår bara inte hur man kan vara så som du var med mig, klart jag trodde att du tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om dig..
Men i grund o botten så var du aldrig ärlig med mig, jag älskade inte dig utan jag älskade nåt som du ville ge sken av vad du var..... ibland saknar jag våra samtal men innerst inne så  vet jag att det var inte så mycket samtal egentligen utan det du sa var ju bara nåt du sa... var du nånsin ärlig med mig?
nej det tror jag inte men jag saknar ändå den du var och jag hoppas att du har det bra och mår bra.

Pat-

Jag ser precis ut som dig och jag är lika mänsklig som alla andra.
Men jag blev lite fel när jag vart tillverkad...
jag fick några skador som jag inte vet om jag ens har möjligheten att reparera.
Alltså jag vet vad jag behöver för att bli lika fungerande som dig men eftersom att jag är en beroende individ så får jag helt enkelt inte den hjälpen jag behöver.
Jag har sökt hjälp i nästan åtta år men än idag står jag och trampar nästan på samma ställe.
8 självmordsförsök och en massa idiotiska upptåg har jag hamnat i.
En stroke aom 24 åring pågrund av amnerysm och jag vet att när man har haft en stroke så kan man bli mer nedstämd än vanligt.
Jag är lätt manodeppressiv och jag har borderline.
Mandodeppressiviteten har jag några epelepsitabletter som jag får äta för , så att det jämnar mina upp och nedgångar.
Biopolär  sjukdomen får jag ingenting för.
Jag vet att man ska få äta zoloft när man har det men eftersom att det krockar med min manodepresivitet så får jag ingen medicin för det.
Ni som inte vet vad biopolär sjukdom är så kan jag förklara det i mina egna ord, hur jag  upplever den.
Man har så mycket störningar inom det känslomässiga området.
När man är med om seperationer tex så kan "normala individer som jag kallar er för" sörja men klara av att gå vidare och gå till jobbet , ni kan fungera. När jag separerar så hamnar jag i en sån kris , en sån stark kris som jag kan beskriva som att ja det är nästan som att nån nära till mig har dött.
Jag vaknar kallsvettig om nätterna och jag känner mig nästan alltid ensam fastän jag har hund och barn och det kan låta egoistiskt men det enda som kan fylla det tomrummet är en man som jag kan dela min vardag med.
För det mesta så väljer jag fel karl, jag är inte naiv eller dum utan jag söker förmodligen undermedvetet efter en sjukare man än mig så att jag fatiskt får känna mig friskare men det försöker jag ändra på.

Jag har mött många ungdomar som har samma problem som mig men ingen av dom jag känner får den rätta medicinen...
jag vet inte hur vården tänker men jag har vid dom största kriserna i mitt liv fått xanor och när jag åt dom , ja jag blev skit trött men för en gång skull så fick jag sova utan att vakna efter ca 3 timmar och jag fick vakna upp i sängen och sträcka på mig och stiga upp med en underbar känsla i mig. Min ångest var borta och jag klarade av att gå ut i centrum och ta en fika och jag hämtade barnen från skolan och jag mådde helt fantastiskt.

Jag har försökt att förklara det här till min läkare och kontaktperson på psyket, dock utan resultat.
Dom har pekat ut mig till att det enda jag vill ha är piller och ja, det är sant men det enda pillret jag vill ha är det enda pillret som får mig att må bra och som får mig att kunna möta vardagen precis som vilken annan person som helst. I åtta år har jag försökt att få dom att förstå att jag är fullt medveten om att det är berondeframkallande men det hindrar inte mig att vilja ha nånting som gör mig till en människa.
Jag kommer att fortsätta min kamp och jag hoppas att jag vinner en dag.

Dom som har adhd dom får concerta , rhitalin och det är ju jätte beroendeframkallande  men ni behöver ju det för att fungera, tänk er då mig, som inte ens får den medicin som jag vet till 100% hjälper mig, den ska jag vara utan för att vården inte tycker att den passar mig... katastrof!