patriciadelcarmen

Jag har funderat och spekulerat om jag egentligen är så nöjd med mitt liv...
På nåt sätt så har jag tappat hoppet och hamnat i en ond cirkel...
Jag ligger vaken på nätterna och jag försöker att se vad jag har åstadkommit med mitt liv och ärligt talat så kan jag säga INGENTING...

Jag  har valt att leva i förnekelse men det kanske e dags att finna sig i det och sluta gömma sig under mitt tomma inte.
Det är en vacker lögn och ett vacker förnekelse som jag har levt i.
Alla tittar på mig och jag springer i cirklar... ett desperat försök på rop på hjälp...
men ingenting händer.
 
Jag tycker inte synd om mig, tro inte det utan jag har bara valt att leva i en lögn enbart för att om jag ska plocka upp alla bitar så kommer jag att dö känns det som.
Orken i mig har sakta men säkert tinat bort...
bara själva illusionen OM hur jag vill ha mitt liv finns kvar men det är samtidigt väldigt svårt att veta vart jag ska börja.

En gång i tiden hade jag ett liv, men det var så längesen, nästan så längesen så att jag inte kan minnas hur jag mådde då. Det var för ca 7år sen.
För 7år sen raserade mitt liv , jag och min dotters pappa seperarade och det var en svår seperation och den dagen jag lämnade honom så lät jag han påverka mitt liv så starkt så att jag gav upp.
Jag fann ingen tröst längre och jag fann ingen ork att ens börja leva igen.
Jag hamnade i en djup deppression och jag grävde allt under mattan.
 
Ibland kan jag förakta mig själv för att jag lät allt gå så långt,
jag kan ångra många beslut i mitt liv men jag kan inte göra nånting åt det så jag virvade in dom i en så vacker lögn och sårade många på kuppen.

Men jag har sakta förstått att jag måste ta itu med allt nu,  jag måste börja se sanningen och sluta förneka för mig för ingen mår bra av det i längden och så går det inte längre att förakta sig själv, för föraktet har ju nått sitt slut...
 det går inte längre att ljuga för mig själv.
Det går inte längre....